Peter Akinder om en storm som rör fler än Annie Lööf och Centerpartiet
Hela borgerlighetens kris
Fyra alliansföreträdare. Krisen för Annie Lööf är inte bara Centerpartiets utan hela borgerlighetens.
Foto: ADAM IHSE / SCANPIXEfter de senaste dagarnas rapportering om statsförvaltningens representativa utsvävningar – för vilka Annie Lööf (C) nu bär sin del av hundhuvudet – är det inte konstigt att det arrangeras förtroendemätningar.
Överraskande är det inte att dessa mätningar, som redovisades under gårdagen, visar att nämnda Lööfs förtroende i väljarkåren faller som en sten.
Snart är, rapporteras det, hennes förtroende nere på samma katastrofala nivå som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.
Nästa akt i berättelsen om en partiledares förestående fall blir när allehanda statsvetare och politiska förstå-sig-på-are ska ge sin syn på dramatiken.
Med största säkerhet kommer det förklaras att Annie Lööf måste ta krafttag mot de problem som uppdagats och därefter börja bygga upp sitt skamfilade rykte igen.
Snusförnuftigt lär några säga att partiets problem är så mycket större än partiledaren och att Centerpartiet måste få tid och utrymme att prata politik igen.
Vidare kan vi om ytterligare någon vecka eller så, förvänta oss att också Centerpartiets förtroende i väljarkåren i stort kommer att rasa som ett resultat av allt som skrivits och sagts.
När detta omvandlas till nya nattsvarta krisrubriker kliver förmodligen ett uppmärksamhetstörstande kommunal- eller landstingsråd fram och kräver att någon skall avgå.
Vederbörande får då sina efterlängtade 15 minuter i etern.
Skulle inte medierna – mot förmodan – hitta någon dylik företrädare som vill ta detta förbjudna uttryck i sin mun, finns det säkert en partimedlen ute i någon buske som på twitter eller i någon blogg formulerar ordet som alla väntar på.
Hon eller han kommer i detta ögonblick att i medierna upphöjas till ”en tung och inflytelserik centerpartist” och självfallet blir detta avgångskrav rikligt rapporterat.
Detta innebär att Annie Lööf får fortsätta sitt smärtsamma gatlopp mellan avgångskrav, fallande förtroendesiffror och nya krisrubriker.
Dramat är då framme vid ett stadium där det lever sitt eget liv; svårt att påverka, närmast omöjligt att stoppa.
Annie Lööf trycks upp mot repen, tvingas ta räkning och det ska inte uteslutas att den går hela vägen till tio.
Nu är inte denna högst förutsägbara händelseutveckling satt på pränt för att på något sätt ta Annie Lööf och hennes fögderi i försvar.
Det är verkligen inte synd om statsrådet. Det är uppenbart att hon inte har eller har haft kontroll över sin egen verksamhet.
Att hennes medarbetare har agerat för att försvåra utlämnandet av allmänna handlingar – vilket har anmälts till Konstitutionsutskottet – är knappast någon tillgång för henne.
Dessutom är problemet för Lööf att hon gav Tillväxtverkets generaldirektör Christina Lugnet sparken på grund av vidlyftig representation, men själv sitter hon kvar trots att den egna representationen visat sig vara ännu mer utsvävande.
Det mest intressanta i hela den historia som nu spelas upp är emellertid den beståndsdel som saknas: regeringsfrågan.
Det förhåller sig nämligen som så att om Centerpartiet, bland annat som ett resultat av alla dessa interna taffligheter, faller ur riksdagen – vilket nu ännu mer än tidigare ligger i farans riktning – så betyder det att alliansen tappar regeringsmakten.
Visserligen har Moderaterna under de senaste åren knaprat, tuggat och smaskat på regeringens tre småpartier.
Partiet har på de andras bekostnad etablerat sig på nivåer omkring 25-30 procent. Historiskt sett är det mycket högt.
Men regeringsalliansen som helhet lever nu liksom tidigare på mycket små marginaler.
Den behöver sina alla fyra partier för att samla ihop en tillräckligt stor skara väljare för att alls kunna regera vidare.
Försvinner ett parti, försvinner också några procentenheter väljare vars röster inte räknas.
Alltså kan det drama som nu utspelas omkring Centerpartiet i allmänhet och Annie Lööf i synnerhet, vara någonting som får betydligt större återverkningar för svensk politik än vad man vid en snabb blick skulle kunna tro.
Bakom alla dessa förtroendemätningar, krisanalyser och braskande rubriker finns ett stup som fler än Annie Lööf riskerar att ramla över kanten till.
Nu handlar det om hela borgerligheten; om den regeringsmakt som till synes är på väg att glida den politiska högern ur händerna.
Även om regeringspartierna är sig själva närmast, särskilt när krisen är som störst, borde det som nu sker bekymra fler än Annie Lööf och hennes gungande parti.
Exempelvis regeringens tre övriga partiledare.
Peter Akinder
peter.akinder@ostran.se0480-42 93 32
