Gruppträning är bra för alla
Idag träffade jag en god vän på stan. Vi brukade ses på rehabiliteringen. Som vänner gör när man ses så frågade vi hur det var. Jag har blivit utkastad från rehabiliteringen sa jag. Jag också, sa hon.
Jag bad om att få gå lite längre men det gick tydligen inte. Nej, sa jag, till mig sa oss sa de att man inte kan räkna med att gå där på livstid på skattebetalarnas bekostnad. Vi nickade i samförstånd. När jag kom hem så insåg jag att det fanns en röd tråd. När jag blev nekad att gå i den grupp som betytt så mycket för mig så kändes det som det var riktat just mot mig. Det var jag som inte skulle bli bättre, det var jag som det inte var någon mening att satsa pengar på. Hur det kändes att bli utslängd från den grupp som betytt så mycket för mig kan inte beskrivas med ord.
Sen kom den andra historien efter den andra. Nej, jag får inte heller gå. Jag ska egenträna. Snart föll mönstret på plats. Det var vi som inte med snabb rehabilitering skulle gå tillbaka till arbetslivet som det inte var värt att satsas på. Låt oss ta ett steg tillbaka. När jag var nyopererad för ryggskador så hade jag turen att hamna i en rehabiliteringsgrupp på sjukhuset. Den leddes av en helt fantastisk sjukgymnast som hade en genomarbetad tanke som gick ut på att om man samlar en grupp människor som har likartade problem så uppstår en synergieffekt som inte uppstår om man tränar en och en.
Det vill säga det handlar inte bara om att träna för att styrka de delar som ännu är friska utan gruppen stöttar även varandra. I tider där ekonomin styr i stora delar så borde det vara en tanke att beivra. (Även om vi inte delar tanken att vård är något som ska göras besparingar inom). Istället för att var och en får en sjukgymnast (i bästa fall) så kan en sjukgymnast leda en hel grupp som också leder varandra. Även de ivrigaste besparingsfantasterna borde klappa händerna. Vad hände? Vår kära sjukgymnast gick i pension, gruppen splittrades, var och en fick ta del av ett hårt beslut som gick ut på att ”det här var ingen arena för social samvaro”. Vi hänvisades en efter en till egenträning.
Här kommer nästa intressanta fenomen. För när man egentränar så gör personen det på eget ansvar. Ingen av oss hade fått något besked med innebörden att vi blivit bättre. Nej, tvärtom, vi hänvisades till egenträning för att vi bedömdes aldrig bli bättre. När vi tillhörde gruppen fick vi aldrig vara där själva för att det fanns anledning att tro att vi kunde skada oss utan översyn. Vid egenträning står det skrivet att vi gör det på egen risk. Hur kan det komma sig? Vårt hälsotillstånd har ju inte ändrat sig på något sätt. Varför har risken för att vi skulle skada oss förändrats?
Om ni tror att denna förändring kommer kosta samhället mindre så kan vi peka på en rad andra kostnader! Vi skulle kunna berätta historia efter historia vad som hänt med gruppen. Sammantaget är att alla har blivit sämre!
Ett gammalt ordspråk är ju ”söndra och härska”. Det har ni inte lyckats med. Vår grupp är mer sammansvetsad än någonsin, vi håller kontakten och stöttar varandra. Fast vi saknar vår sjukgymnast! Ge oss henne och gruppträningen tillbaka, det tjänar både vi och samhället på!
Besvikna skattebetalare
